baxad andning

Snälla, baxa mig härifrån, bara en stund! jag vill kunna andas, känna luften, bara kunna andas! hur svårt ska det vara… jag ogillar skarpt att inte känna mina andetag.

oooh…

jag längtar till den dag då de där 3 km bara känns lätta o sköna! hur blev det så här, hur gick det till att ingen tvingade mig att börja träna… ingen, någonsin?! *jag förundras*

what the f….

just nu är jag rätt less måste jag säga, terapin är rock’n'roll och det gör ont som fan. Terapeuten är helt övertygad om att det hjälper… jag är för tillfället inte lika övertygad, kastas mellan mina olika världar: den bra världen där jag får vara social och den andra: den mörka sidan, där ångesten styr, eller iallafall försöker styra. Och ont gör det. Jag analyserade läget förut och jag förstår mig själv till punkt o pricka, jag förstår att relationer och vissa brister i relationer har hjälpt till för att skapa detta, + en dos gener. Men det spelar inte så stor roll om jag förstår mig själv, för det är inte det som gäller nu. Utan nu är det kall, hård verklighet. Menar verkligen Socialstyrelsen att folk med depressioner ska ha KBT istället för medicinering, jag hade då hoppat från en bro om det här är hjälpen när jag mådde som sämst.

När jag gråter o är bitter då ser jag min terapeut med en skylt framför sig: boring, boring, boring….
Han frågar mig varför jag dömer mig själv: jag säger att det inte är därför jag gråter.
Han ser ut som om han håller på att tråkas ihjäl av mitt jämrande… Jag ogillar det starkt måste jag säga, förstår ju poängen men den suger ändå.